Han var väldigt mån om familjen och vi har alltid varit väldigt nära, mamma har inga syskon så mormor och morfar har alltid varit väldigt närvarande mig och Yohanna. Du sa alltid att vi betydde så mycket för dig, och du ska veta att du var väldigt älskad av oss.
Jag har så otroligt mycket fina minnen med dig morfar. Jag minns hur jag älskade att få åka med dig på åkgräsklipparen på somrarna på er stora trädgård. Jag minns att du alltid ställt upp för oss, vad det än har gällt så har du funnits där. På midsommar för några år sedan så var det du som körde mig till lysekils sjukhus när jag fick ont i magen. Du är den som jag fått min humor och min rastlöshet ifrån, du har varit med under min och Yohannas uppväxt och gjort oss till bättre människor. Du var alltid den som lättade upp stämningen med din humor, om ett gott skratt förlänger livet så har du förlängt mitt med många år. :)
Denna kvällen har varit kaos för mig. Denna veckan har varit det. Jag kuggade fysprovet med 20 sekunder (vänta bara tills hösten, då jäklar sätter jag det!) och morfar blev sämre. Han skulle operera ner ett litet rör i magen för att lätta på trycket över levern, och detta skulle i sin tur leda till att hans sista månader skulle bli mindre smärtsamma, göra honom mindre gul i hyn, och förlänga hans liv med någon månad. Självklart valde han att sätta ner det jävla röret eftersom han inte ville dö. Guess what? Röret dom satte ner orsakade en infektion i hans redan svaga kropp.
Mamma ringde mig klockan 20.45 och sa att vi skulle åka upp till morfar på sjukhuset, att sjuksköterskan ringt. Det är inget positivt tecken. Jag fick hoppa i bilen, säga hejdå till Bella och Tino som var på besök och hämta upp mamma och Yohanna. Väl där möttes vi av en djupt sovande morfar, han var knappt medvetande. Hans andetag lät fruktansvärt och hans ögon var halvöppna, jag såg inte morfar i ögonen alls.. Du kanske redan hade lämnat oss då? De 6 timmar vi var hos honom var en bergodalbana av känslor - ena sekunden ville man skaka om honom och få honom att vakna och andra sekunden satt man och bara stirrade på det som en gång varit min morfar. Vem ska nu kalla mig Fine eller Josefine med betoning på sista bokstaven?
Sista stunden var otroligt tung, andetagen blev allt färre och till slut tog det upp till 10 sekunder mellan varje. Att sitta och titta på någon man älskar dö är förjävligt. Jag ville skrika till sköterskorna att göra något men jag vet att det inte fanns något att göra.
Morfar, du är en man värd att minnas och vi glömmer dig aldrig.
Morfar, mamma och mormor ♥
Tack, ÄLSKADE Josefine..för dom underbara orden du skrivit om morfar! Tillsammans är vi starka! Puss
skriven