Ur balans

Jag har funderat mycket på varför man känner sig depp när man inte har någon "anledning". Senaste tiden, typ sen i somras iofs, så känns det som att jag nätt och jämnt håller mig över ytan ibland. Inte alltid såklart, men lite för ofta. Skrattar sällan. Känns som lite för mycket motgångar och lite för mycket problem liksom. Känner mig sällan riktigt glad, utan oftast bara för en stund. Typ när Yohanna skickar nått dåligt skämt på sms eller när jag kollar på bilden på roligaste geten ever. Hahahaha. 

Kan vara vanlig höstdeppighet såklart. Brukar alltid bli låg när det är höst/vinter. Eller så kan det ha en logisk förklaring i att jag jobbar natt och då sover bort alla timmar det är sol ute = inget D-vitamin. Eller kanske att jag ofta slarvar med mitt levaxin. Hehe. Jaja. Nog spekulerat. :)

Rädslan som kommer av deppigheten är att det alltid kommer att vara såhär. Fast jag till 99% vet att det inte kommer att vara så. Tänk om man alltid kommer att känna sig lite likgiltig...? Gaaah. Kanske ska skaffa mig en hobby? Liksom sysselsätta mig med något. Typ träna, då mår jag aaalltid bättre efter. Har helt enkelt för mkt tankar i huvudet. ;) 


Idag träffade vi mamma på torp, och hon hade med sin gitarr som jag ska låna. Nya projektet, lära mig att spela! :D om några år kommer ni att betala dyrt för att få se mig uppträda världen runt! Hahahahah 



Hahahahahahaha. Funkar varje gång! :D

Du måste flytta på dig

Kom precis hem efter en sväng på torp med Yohanna och mamma. Har ni tänkt på hur ofta man "viker undan" när man går på stan / i affärer? Alltså när folk travar på rakt fram som att dom tänker gå rakt igenom en? Som om att man vore osynlig. Jag analyserar saker, det mesta, alldeles för mycket men jag stör mig SÅ på detta. Det känns som att det alltid är jag som måste ta ett steg åt sidan, för alla andra verkar vara vana med att alla andra flyttar på sig. Känner ni också så eller är ni en såndär ignorant jäkel som bara går på? Haha

Hur som helst, jag bestämde idag att jag inte ska flytta mig utan jag ska gå på precis som alla andra. Första människan jag mötte hade nog samma tanke för det blev en liten krock, haha. Men sedan flöt det på och folk flyttade sig faktiskt! Moahaha segern är min!! ;) 


Jag och en kund på torp tidigare idag. Typ.

Jag ser dig

Längtar tills jag och Zandra ska till Sthlm och se Kent, Winnerbäck och Robyn spela på arenainvigningen. Har blivit lite kär i en av kents nya låtar. Lyssna och njuuuuuut.





Över Klara kyrktorn steg en blek och bitter sol
Trafiken kryper blank som skalbaggskal i månskenet
Ditt hjärta rusar förbereder terrordåd
Du är snabb som ljus men kommer aldrig härifrån

Jag följer dina gnistor under tunga moln
Jag vet exakt vart du ska gå
En lögn blir lätt en sanning när den kommer inifrån
och det enda som är säkert är att
Jag ser Dig
Jag kan se Dig

Vi nålar upp experter bleka män med mörkersyn
De cirklar tyst kring offren som ett moln av Neurosedyn
De är lugnet över landet deras ord är fria från bly
Håll hårt i era barn nu
man skjuts i ryggen om man flyr

Kan man bygga nåt som bär oss med så lite ljus
nu när kärleken blev trött och blind
Kan man få alla de här bitarna på plats till slut
när det enda som är säkert är att
Jag ser Dig

Stäng ute verkligheten
Älskling slut ögonen
Hör du melodierna i natthimlen
Det kommer ta en evighet
Vi sluter ögonen
och lyssnar på en psalm som bor i hjärtslagen
Vad som helst utom verkligheten
Jag kan se dig äntligen