Ur balans

Jag har funderat mycket på varför man känner sig depp när man inte har någon "anledning". Senaste tiden, typ sen i somras iofs, så känns det som att jag nätt och jämnt håller mig över ytan ibland. Inte alltid såklart, men lite för ofta. Skrattar sällan. Känns som lite för mycket motgångar och lite för mycket problem liksom. Känner mig sällan riktigt glad, utan oftast bara för en stund. Typ när Yohanna skickar nått dåligt skämt på sms eller när jag kollar på bilden på roligaste geten ever. Hahahaha. 

Kan vara vanlig höstdeppighet såklart. Brukar alltid bli låg när det är höst/vinter. Eller så kan det ha en logisk förklaring i att jag jobbar natt och då sover bort alla timmar det är sol ute = inget D-vitamin. Eller kanske att jag ofta slarvar med mitt levaxin. Hehe. Jaja. Nog spekulerat. :)

Rädslan som kommer av deppigheten är att det alltid kommer att vara såhär. Fast jag till 99% vet att det inte kommer att vara så. Tänk om man alltid kommer att känna sig lite likgiltig...? Gaaah. Kanske ska skaffa mig en hobby? Liksom sysselsätta mig med något. Typ träna, då mår jag aaalltid bättre efter. Har helt enkelt för mkt tankar i huvudet. ;) 


Idag träffade vi mamma på torp, och hon hade med sin gitarr som jag ska låna. Nya projektet, lära mig att spela! :D om några år kommer ni att betala dyrt för att få se mig uppträda världen runt! Hahahahah 



Hahahahahahaha. Funkar varje gång! :D

Kommentera inlägget här :